Poh-Yo och jag ar alltid svettiga,fulla,sviniga och ackligt snygga nar vi ar ute och svanger de lurviga pa Samui's nattlivsfront. Notera garna svettiga. "Beautiful Girls!"(ska helst skrikas ut pa dansgolvet under latens refrang med en 15-mannaring runt oss,pekandes,medan vara asses skakar sa som rovar bor, sa hela Mango rumbles med dallrets tryckvagor.)
Nu ar jag har, trostfrossar i Mama Doodles och tittar pa medans min tjocka gris till hund biter sonder vardagsrumsbordet. Jag har haft tillfalle att spendera 2 manader med min allra frasigaste van,J-Hoe. Min trogna granne i 2 manader,kaffedrickandes saval som iste och ol drickandes. Med mig. Nu sitter hon i Bangkok och pa tisdag aker flyg i ett x antal timmar tillbaka till losgodisets forlovade land. Fast hon ar fortfarande har. Nar jag smuttar mitt iste finns hon i glaset. Lite smatt snudd pa psykosnostalgi,men det gor inget. Man far lov med det ibland.
For ovrigt far garna alla som kan med den har javla blogspotskuken ge mig information om hur jag ska hantera den utan att efter 2 minuter vilja bomba den javeln som konstruerat det.
Jag tror starkt att det beror pa att jag inte borde blogga,vilket i sig ar menlost men dock lattar pa trycket. Sa blogspot ar iofs lika viktigt som toalettbesok. Darav kan vi konstatera att det ar lika med s 2 the k 2 the i 2 the t OCH livsviktigt.
En dag utan bildminne kan inte finnas.
