Don't cry for me, Argentina.

Nu drar jag. Eller snart rättare sagt, imorgon.

Tillbaka till min magnifika plats att ha ett hem,hund och allt. My reality. Min,och bara min.

Monica förstår mig, att verkligheten där, är så mycket mer än verkligheten här.

Känns bra att lämna efter mig sex veckor av svineri. Along the way av svineriet så mötte jag underbara människor, några som gjorde mig besviken på sin stupida fasad och tomma inre och några som än denna sekund fortsätter att blända mig med sin fullkomliga ärlighet och skönhet.

Mamma, henne kommer jag att sakna.

Min bror, han kommer jag att sakna.

Monica, henne kommer jag (inte) att sakna,

Och andra, med namn som passar dem,dom kommer jag även att sakna.

Men saknaden övertar aldrig mina tankebanor och gör mig aldrig till en av de alla idioter som inte förstår. Som inte förstår att livet,det är kort.

Jag tänker avsluta min vistelse här med min dagsfärska egna kommentar, och som nu ar nya innegrejen att säga när man ska beskriva en person för en annan "om jag säger såhär då: den som tänder på henne,tänder på smuts"