Mitt i nuet.

This is me, then. And now. Kvallen da allt gick at helvete och himlen oppnade sig. Och jorden under mina fotter(eller i mitt fall,sanden),blev vit.

Och aldrig mer kommer den vara en annan farg.

Mitt liv ar fyllt av kladdig kola och laskande lemonad. Det gillar vi. Fast jag maste saga att kroppen tar stryk. Dessa onda smartor och kramper pa de mest otankbara stallena ar smatt oroande. Men om jag tar det med en klackspark eller kanske en nya salt, da loser det sig nog. Haha. Det loser sig nog. Vet inte varfor "haha" skulle passa in. Mest kanske for att jag skrattar at mitt liv,min existens och min mening. Min mening med livet ar att jag ar och alltid alltid kommer att vara, ett dilemma.